♥

Wiie, igår hade jag besöksrekord, 42 unika! ;P Hoppas ni alla fortsätter läsa min novell!

Och kommentera gärna mycket, det är det som får mig att vilja skriva mer! :D

'

"Förlåt", sa han och stirrade rakt fram. Jag såg på honom som om han var dum i huvudet.

"Om det är någon här som ska säga förlåt så är det väll ändå jag!". Justin såg förvånat på mig och skulle precis svara, men den här gången hann jag före..

"Jag känner mig så dum! Hon kom fram med sin jäkla microfon och blockerade vägen för mig. Jag fick panik och såg upp och där var kameran, jag tror dom fick nån bild, tänk om dom kommer ut i tidningarna..". Justin la ett finger för min mun och sa:

"Det är just därför JAG ska be om förlåtelse! Jag visste ju att det här var risken som fanns, men jag sa det aldrig till dig.. du hade ju ingen aning om vad du gav dig in på och nu kanske du hamnar på framsidan av morgondagens alla tidningar, jag är verkligen jätte ledsen.. det var bara det att..". Det blev tyst. Jag såg honom rakt in i ögonen innan han andades in djup och fullföljde meningen..

".. att jag var rädd att du inte skulle vilja träffa mig annars". Nu stirrade han ner i golvet igen, så jag såg honom bara i profil. Men jag tyckte nästan att jag ändå kunde se honom rodna.

"Alltså.. det var så länge sen jag fick chansen att umgås med en tjej som dig..". Jag blev helt mållös, vad skulle man svara på något sådant? Tack, kanske? Nä, det lät för enkelt..

"Jag kan bara säga detsamma om dig", sa jag. Vi såg leendes på varandra.

"Så du är inte arg?", frågade Justin och såg oroligt på mig.

"Tjaa.. det får vi väll se imorgon antar jag.. publicerar dom en bild när jag är i mitt fulaste skick kanske jag inte blir så glad.. ", Justin skrattade men sa sedan med en något allvarligare ton.

"Äsch, du kan nog inte ens bli ful på bild!", jag blev varm i hela kroppen.

"Haha, vi säger väll så då!", svarade jag.

'

Innan jag skulle in till mig och Justin till sig bestämde vi tid för när han skulle komma förbi och hämta upp mig inför matchen.

"Men du, Milla.. vad ska jag göra med henne, jag kan inte bara lämna henne ensam igen?!", jag rynkade på näsan.

Justin ryckte bara på axlarna.

"Ta med henne då!", sedan log han. Jag var glad att han tog det så lätt och inte såg det som ett problem, trots att det kanske var precis vad jag gjorde..

'

"Milla, är du här?", ropade jag så fort jag klivit innanför dörren. Utan att ha hunnit fått ett svar fortsatte jag..

"Justin och jag ska gå på någon fotbollsmatch ikväll, ska du följa med?". Jag ångrade nästan att jag inte riggat upp en filmkamera innan jag sagt det för att kunna filma hennes reaktion. Det här kunde bli hennes livs dag! Trots att jag givetvis helst umgåtts ensam med Justin kunde jag inte låta bli att vara lite glad för Millas skull. Vilken sekund som helst skulle hon säkert bryta ut i ett glädjeskrik.

Jag hade fortfarande inte fått något svar när jag tagit av mig skorna. Men när jag kommit in en bit i rummet och kunde se sängen förstod jag varför..

Milla såg ut som ett levande lik där hon låg nerbäddad i sängen med bara huvudet ovanför täcket. Nedanför sängkanten stod papperskorgen. Hon såg nästan gråtfärdig ut när jag möttes hennes blick.

"Varför nu, varför jag?", jämrade hon sig.

"Men Milla, vad har hänt?!", utbrast jag och satte mig på sängkanten bredvid henne.

"Jag har blivit matförgiftad, snälla säg att det du nyss sa inte var sant?", snyftade hon.

"Joo, alltså.. jag är ledsen Milla men du hörde nog rätt".. Jag tillade snabbt:

"Men du jag loovar att jag ska fixa så vi kan hitta på något en annan dag alla tre!", jag log uppmuntrande mot henne. Till svar mumlade hon bara något ohörbart i stil med.

"Jävla köttfärsås..", jag antog att det var av den hon blivit matförgiftad.