♥

Varje gång Justin och Tyra pratar är det på engelska trots att jag skriver på svenska. Hade en liten omröstning och dom flesta ville att jag skulle skriva allt på svenska.. ;)

_________________________________________

'

"Bra", svarade jag kort och kände hur nyansen på mina kinder sakta steg. Bra? Kunde jag inte hittat på något lite mer kreativt?

"Hu.. hur är det med dig?", lyckades jag haspla fram på knagglig engelska.

"Jo, tack det är bara bra, jag tänkte bara ursäkta mig för igår", svarade han.

Jag såg frågande på honom. Om den var någon som skulle be om ursäkt så var det väll ändå jag som smällt upp dörren i hans ansikte.

"Ja jag fick lite bråttom, mamma var trött och ja.. du vet hur mammor kan bli då", förklarade han sig. Han log och sträckte fram handen.

"Justin".

Jag såg ner på den innan jag förstod vad han ville.

"Tyra", sa jag, skakade artigt och log jag med.

"Så Tyra.. har vi setts förut? Jag vet inte varför men jag tycker att jag känner igen dig.."

Jag rynkade pannan och tänkte en stund innan jag svarade.

"Tjaa, förutom när du såg mig igår natt iklädd i en otroligt glamorös blommig pyjamas så.. nej, jag tror faktiskt inte det", jag kände hur nervositeten sakta började släppa.

Han flinade och skulle precis säga något när jag kom på det.

"Eller, jag var i och för sig på din lilla show igår utanför shoppingcentret, men jag stod längst bak så jag tror inte du skulle kunna ha sett mig".

"Ja men juuste! Nu kommer jag faktiskt ihåg! Jag såg dig visst, grå tjocktröja och jeans, det va du va?"

Jag tänkte efter för att själv komma ihåg vad jag hade på mig, och när jag förstod att han hade haft rätt såg jag bara på honom med stora ögon.

"Shit vilket minne!", sa jag och han svarade snabbt och nonchalant.

"Jag vet".

Jag började skratta.

"Nu måste jag tyvärr gå, ska åka och repa snart så jag måste skynda mig att äta något..". Han placerade ett ägg på tallriken han hela tiden hållit i den ena handen medan jag nickade förstående.

"Men det var än en gång trevligt att träffas, vi kanske ses igen!".

"Detsamma, ja det kanske vi gör!", svarade jag och vinkade glatt. Han vinkade tillbaka och började gå mot sitt bord, likaså gjorde jag. När jag kom tillbaka och slog mig ner igen såg Milla misstänksamt mot mig.

En snabb fråga också.. Vill ni att jag ska lägga in mer bilder och sånnt i texterna? Eller ska jag ha som det är nu?

'

"Du skämtar, eller hur?", Milla reagerade precis som jag trott.

"Jag lovar på allt jag äger, det var han! Det måste ju bara ha varit det!"..

"Men varför väckte du mig inte då?", Milla började nästan låta irriterad.

"Men tror du att jag visste att han skulle råka krocka in i vår dörr i just den minuten? Eller skulle jag kanske sagt åt honom att vänta där för att jag var tvungen att springa in och väcka min kompis så att hon kunde få se honom?", svarade jag tillbaks.

Milla mumlade bara något ohörbart till svar.

"Men det kommer ju fler chanser, han bor 4 dörrar ifrån oss, klart du också kommer få se honom!"

"Jag tror dig fortfarande inte, du måste ha gått i sömnen och sen stött på en städare eller något..".

Jag ryckte bara på axlarna och drog på mig ett par svarta jeans och en för stor collegetröja.

"Klar för att gå ner?"

'

Vi mötte upp de resterande i familjerna nere vid frukostbuffen. Så fort Milla fått i sig en smörgås och en tallrik yoghurt blev hon genast på bättre humör. Vi hade trots allt inte ätit något sen igår eftermiddag eftersom det inte blev någon middag för våran del.

'

"Tror du dom kommer låta oss gå?" viskade Milla till mig över bordet.

Jag såg frågande på henne och hon förklarade sig kort.

"Konserten?"

Jag drog på munnen och ryckte på axlarna. Egentligen visste jag att det var omöjligt efter gårdagens lilla händelse, men jag ville inte göra Milla ledsen. Och om dom nu skulle låta oss åka var biljetterna med största sannolikhet redan slut. Så istället bytte jag samtalsämne och frågade vad hon tyckte om gårdagens uppträdande. Sedan satt vi i en halvtimme och pratade, sjöng, och diskuterade varenda detalj vi fick uppleva. Men min nattincident kom aldrig på tal, vilket kanske bara var bra..

'

"Ska du ha något mer?", frågade jag Milla i samma stund som jag reste mig för att gå och hämta ett ägg. Hon skakade på huvudet och pekade på munnen som var full av bröd, så jag gick iväg mot bufféborden själv. Löskokt eller hårkokt? Jag såg fram och tillbaka på de olika korgarna. Löskokt var godast att äta som det var, men skulle jag sätta ägget på mackan var det hårkokt som gällde. När jag stod där och var mitt uppe i mitt tänkande kände jag en hand på min axel, jag vände mig om med ett ryck och möttes av det bekanta leendet..

"Shit. förlåt, jag är jätteledsen! Jag gick och kollade ner i mobilen och såg inte att du öppnade dörren!", han höll upp sin iPhone som om han försökte visa att han verkligen pratade sanning.

"Ehh.. eh.. neeej, säg inte förlåt, det var mitt fel! Förlåt!", fick jag fram på knagglig engelska.

Det blev tyst i vad som kändes som en evighet, fast det i själva verket bara var i någon sekund innan jag utbrast.

"Hur gick det med huvudet!"

Han log och la ena handen på pannan.

"Det gick bra, du behöver inte ringa ambulansen".

Jag log tillbaka och pustade ut högljutt.

"..och du, jag är ledsen om mitt lilla "team" väckte dig när de gick förbi här, de har en vana av att bli lite högljudda så här på kvällskvisten..".

Jag skulle precis svara när jag hörde en röst i slutet av korridoren.

"Justin, what are you doing?". Vi vände oss om och först då noterade jag kvinnan som stod och höll upp dörren vid rummet längst bort. Hon trummade lätt på dörrkarmen med fingrarna och såg mot vårt håll.

"Jag måste gå, men det var trevligt att träffas!". Justin vände sig om, drog upp jeansen en bit som halkat ner och gick sedan med raska steg bort mot kvinnan, och in genom dörren. Efter det att dörren glidit igen helt stod jag bara och stirrade.

______________________________________________________

'

En snabb fråga ni gärna får svara på.. Föredrar ni att jag skriver på svenska även när personerna pratar engelska, eller ska jag skriva på engelska då? Eller ska jag blanda lite, att visa korta meningar och uttryck kan vara på engelska och resten på svenska..?

'

Jag vandrade rastlöst fram och tillbaka i rummet. Jag lyssnade på iPoden. Jag rensade min neccesär. Vek ihop och packade upp hela min resväska. Jag till och med radade upp mina strumpor på rad efter både färg och storleksordning, men ingenting gjorde mig trött. Ett tag funderade jag på att gå ner och sätta mig i lobbyn ett tag, jag hade hört att det fanns gratis internet där. Men enbart tanken på att behöva klä på mig igen gjorde att det alternativet föll bort. Jag var inte trött, bara lat.

'

Plötsligt hörde jag hur hissen utanför klingade till och dörrarna gled upp med ett svagt gnisslande. Röster började prata högljutt utanför, de tycktes närma sig vårt rum. Jag tassade fram och la ena örat mot dörren. Jag kunde inte urskilja några ord från vad de sa, men de pratade engelska, den saken var säker. De skrattade högt och någon visslade en kort melodi. "Fulla turister", tänkte jag och log för mig själv. När de passerat min dörr hördes sen inte mycket mer än dörrar som öppnades och stängdes en bit bort. När jag inte hörde mer än hissens surrande utanför lyfte jag bort den lilla haspen som min mamma uppmanat mig och Milla att alltid ha låst, jag vet egentligen inte varför. Men hon hade säkert något (enligt henne) klyftigt svar till detta. Sedan vred jag om låset och tryckte ner handtaget med ett klick. Jag kisade mot ljusrörsbelysningen som slog emot mig när dörren gled upp. Då plötsligt knuffas dörren till så kraftigt från andra hållet att den nästan stängs igen, och sedan jag hör ett "aoo". Med ögon stora som två prinsesstårtor kikade jag fram bakom dörren, och vad jag ser gör mig alldeles stum..

Peace ♥

När Justin spelat klart hoppade han in i en minibuss som stod vid sidan om vägen medan hans "crew" packade ihop de saker de haft med sig. Han vevade ner rutan och ropade:

"Thanks guys, I love u to. Hope i get to se you again on my concert tomorrow!", sedan körde bussen iväg.

Jag tog upp mobilen foch såg att jag hade nio missade samtal, alla från våra föräldrar.

"Milla, vi måste springa", utbrast jag och drog med henne i armen. Tårarna rullade fortfarande ner för hennes kinder.

"ÅHH, jag är kär i Justin Bieber. Såg du att han kollade rakt på mig en gång? Eller kanske till och med två! Tror du det betyder något? Han kanske är kär i mig.. Åh nej jag skulle ju ha gett honom mitt nummer, tänk om jag aldrig ser honom igen. Men visst måste det betyda något om han tittade på mig TVÅ gånger? Hörde du att han skulle ha en konsert imorgon!? Vi måååååste ju bara gå!", jag satte handen för hennes mun och visade henne hur mycket klockan var.

"Vi har varit borta i snart en timme, vad tror du våra föräldrar tycker om det?!"

'

Som jag trott var våra föräldrar väldigt arga på oss när vi kom tillbaka.

"Vart har ni varit, vi varit nära på att ringa polisen!"

Milla förklarade och gestikulerade ivrigt. Jag nickade och instämde. Sedan sköt hon in.

"Justin Biber sa att han ska ha konsert imorgon, snälla kan vi inte få gå?". Men Millas mamma var snabb på att svara.

"Vad tror du? Ni ska vara glada att vi inte sätter er på ett plan tillbaks till Sverige igen efter det här. Vi trodde ni blivit kidnappade! Vi har varit ute på gatorna och letat, och ni svarar inte ens i mobilerna när vi ringer!"

"Men..", Milla skulle börja ursäkta sig men hon han inte så långt.

"Inga men, nu ska vi gå hem".

'

Hela vägen hem var stämningen tryckt. Ingen sa något, vi gick bara tysta bredvid varandra på rad. Först när vi stängde dörren om oss intill vårt hotellrum utbrast Milla.

"ÅÅÅH, jag HATAR det här! Att gå på den här konserten är ett måste. Han kommer aldrig komma till Sverige, så det är nu eller aldrig".

Jag nickade långsamt och sa.

"Never say never".

Milla grimaserade bara och kröp ner under täcket.

"Shit, tänkt om det är sant. Tänk om vi faktiskt träffar Justin Bieber", sa Milla och ökade farten ytterligare. Nu befann vi oss bara 2 kvarter bort från "the Golden tower", shoppingcentrumet där han, enligt sin senaste tweet skulle vara just nu. Det pirrade lite i magen, men jag försökte hålla mig lugn och inte förvänta mig för mycket. Jag menar, vad skulle han göra utanför ett folktomt shoppingcentrum klockan nio på kvällen en torsdag? Han var förmodligen inte där.

'

Plötsligt hörde vi ett gäng tjejer utbrista i ett enda stort glädjetjut en bit bort. Milla och jag såg på varandra med stora ögon och började småspringa mot ljudet. När vi rundat hörnet på en stor byggnad så såg vi honom. Eller, egentligen såg vi inte honom. Det stod ett trettiotal människor i en enda klump en bit framför oss, men vi visste att i mitten av den, där satt han. Detta gjorde Milla helt vild. Hon började skaka, skratta, skrika och springa runt i cirklar. Jag började skratta och puttade fram henne mot folksamlingen. Då såg jag honom på riktigt. Han satt på en barstol med gitarren vilandes i knät.

"One, two, three..", räknade han ner innan han började spela på introt till "stuck in the moment". Milla brast ut i tårar. Jag log brett och gungade i takt med resten av gruppen. Hans musik var som balsam för mina öron, och hans röst var så mycket bättre live än inspelat. Jag blundade och bara njöt.

'

"Ser du inte?", frågade Milla.. hon började bli otålig.

"Vadå?"

Milla ryckte mobilen ur mina händer och började läsa högt.

"Justin Bieber says: Playing some music outside the Golden tower, come and sing along with me!". Nedan fanns en bild som föreställde Justin själv sittandes på en barstol mitt ute på trottoaren. Jag tycktes skymta ett gäng av människor i bakgrunden också, men jag kunde inte urskilja hur många dom var.

"Men tror du verkligen att det kan vara sant?", frågade jag och grimaserade mot Milla.

"Det är det vi ska ta reda på!", utbrast hon till svars och drog upp mig från stolen.

"Vi går ut en sväng på gatan och tar en nypa luft, det är så himla varmt här inne", sa hon högt nog för att föräldrarna skulle höra henne samtidigt som hon viftade lite med handen framför ansiktet i hopp om att det skulle få henne att se varm ut. De nickade snabbt och återgick sedan till sin konversation.

Jag såg leendes på Milla och skakade på huvudet.

"Du är ju knäpp, förvänta sig inte för mycket nu bara". Men jag vet inte om hon hörde mig, hon var redan halvvägs ut från restaurangen.

Jag öppnade dörren och kikade ut.

"Hej Tyra, visst är rummen fina!", sa Janette, Millas mamma och slog ut med armarna.

"Ja, verkligen" svarade jag och vände mig om för att kunna se utsikten igen.

Vi stod så tysta ett tag innan hon fortsatte:

"Jag tänkte bara säga att vi har planer på att leta upp någon mysig restaurang om ca en halvtimme, klockan är ju ganska mycket här.. Hinner ni bli klara tills dess?"

"Jadå det tror jag nog, ska vi ses nere i lobyn?", svarade jag.

"Det blir perfekt"

'

Milla hoppade in i duschen medan jag ockuperade hallspegeln med min neccesär. Mascara och lite läppglans fick räcka. Sedan begav vi oss mot lobbyn, dock 10 minuter senare än vad vi sagt från början.

'

Ute på gatorna var det livat och fullt med folk trots att det var torsdagskväll och ganska kyligt ute. Vi försökte få bord få ett flertal restauranger, men det var fullt överallt.

"Kan vi inte ta McDonalds, jag är huungrig", kved Millas lillebror Elias och höll sig för magen.

"Nej gubben, inte idag. Men vi ska snart hitta något ställe att äta på ska du se.." svarade mamma, och inte långt därefter hade vi fått ett fönsterbord på en libanesisk restaurang mitt i smeten av staden.

'

Medan vi väntade på maten så nöp plötsligt Milla mig i armen. "Oh my god", var de orden jag urskilja från hennes viskningar. Hon stirrade ner på sin telefon medan jag frågande såg på.

"Oh my god", viskade hon igen, men den här gången lite högre.

"Men säg vad det är då?", sa jag, men hon bara upprepade sig ännu en gång.

Jag försökte se vad som stod på mobilen men hon höll den i ett stenhårt grepp. Sedan log hon finurligt mot mig och sa:

"Justin Bieber är här i stan, just nu.. bara 3 kvarter bort.."

'

Vi såg förmodligen ut som en bunt vilsna hönor där vi sprang runt med händerna fulla av nyinköpta parfymer från taxfreen, handbagage, biljetter och jackor som på grund av all stress blivit för varma för att ha på sig. Vi hade kommit till flygplatsen minst 4 timmar innan planet skulle gå men ändå slutade det såhär. Vi kunde bara inte hitta rätt gate, och om bara några minuter lyfter planet mot USA, planet som jag, min familj, mina kusiner och deras föräldrar ska hinna med.

"Fråga någon då?!", skrek min jämngamla kusin Milla gång på gång i samma sekund som hon grep dag i första bästa förbipasserande. Det var en man med kostym och blå slips.

"Vet du vart gate 6A ligger?", frågade hon honom. Men till svar fick hon bara ett skak på huvudet. Milla var nära på att brista ut i tårar. Det här var en resa våra familjer planerat i ett helt år. Vi hade räknat ner dagarna tillsammans över msn varje dag, 365 dagar, och nu var vi nära att missa planet.

"HÄÄR BORTA", utbrast plötsligt min mamma och vi alla började springa åt de håll hon pekade åt.

'

En flygvärdinna skulle precis stänga dörren intill planet när vi dök upp. Alla röda om kinderna och med svettdroppar vilandes i pannan. Hon log och släppte på oss, "där hade ni tur..".

Passagerarna som redan satt i planet kollade snett på oss, men jag brydde mig inte. Vi hade hunnit med!

Jag sjönk ner i fönstersätet bredvid Milla och såg ut genom fönstret. Sedan satte jag i hörlurarna till iPoden och slöt ögonen. Min livs resa hade precis börjat.

'

Kommentera massor, både bra och dåliga saker, för det är era kommentarer som får mig att fortsätta skriva! ;)

'

Peace out♥