♥

Aw, tack så suupermycket för era kommentarer, ni är så söta allihoppa! :D Fortsätt så! ♥

Nu kommer en ganska kort del, men ska försöka förbättra mig genom att skriva lite längre delar också..

_______________________________________________________

'

Jag vaknade dagen därpå utav min väckarklockas ljudliga oväsen. Det måste varit mamma som vart inne och satt på det åt mig innan hon gick till jobbet för att jag skulle undvika att sova bort hela den här helgen också. Med en duns for den ner i golvet och tystnade. Så jag slöt ögonen och somnade om.

'

Nästa gång jag vaknade var det inte utav väckarklockan utan av solen som gassade mot fondväggen precis bredvid min säng. Jag sparkade av mig täcken och satte mig upp. Små, små svettpärlor hade redan börjat bildats i hårfästet. Jag lunkade sakta ner mot köket, och först där insåg jag hur mycket klockan var. Halv ett! Tur att man inte har något att passa i alla fall.

Jag gjorde vant i ordning en skål med flingor och mjölk innan jag sjönk ner i soffan i vardagsrummet och slog på teven. Precis när jag skulle låta den första tuggan glida ner genom strupen ringde telefonen vilket nästan fick mig att sätta i halsen.

"Hej det är Tyra!", svarade jag och torkade bort mjölken som på något underligt sätt hamnat uppe på kinden.

"Hej, mitt namn är Pelle Tegner och jag ringer från Aftonbladet..".

"Nejtack, jag är inte intresserad".

"Lägg inte på.. jag ska berätta. Vi är villiga att betala mycket för att få en kort intrevjuv med dig, hur mycket..".

"Hejdå!", sa jag och la på luren. Att dom aldrig kunde förstå? Den där Pelle hade säkert ringt mig 3726 gånger redan.

'

Hela den dagen spenderades i pyjamas uppkrypen i soffan. Teven stod på hela tiden, men jag kollade aldrig riktigt. Jag bara låg där och tänkte. Jag var förvånad över att jag inte gråtit, knappt en enda gång under den senaste veckan i alla fall. Kanske var det ett bra tecken? Ett tecken på att jag kunde gå vidare. Det är klart jag skulle klara mig, jorden går inte under! Och Justin, han var ju bara en helt vanlig kille.. typ.. Och killar finns det flera miljoner av här på jorden, jag skulle bara kunna välja och vraka.. Nej, nu kom dom. Tårarna, en efter en. Jag skulle bli ensam för alltid. Justin var den första och sista killen som jag någonsin skulle älska. Han var så speciell. Med honom kunde jag verkligen vara mig själv från dag ett! Innan jag träffade honom hade jag inte gjort så mycket som att hålla handen med en kille! Men med honom kändes det så självklart. Aldrig igen skulle jag få känna den känslan av att vara älskad och betydelsefull för någon annan. Eller ja, bevisligen kände han väll inte riktigt så för mig med tanke på den nya tjejen han hittat. Men samtidigt, han kan få exakt vilken tjej han vill, varför skulle han då välja ha mig? Jag borde ha tänkt lite mer logiskt redan från början så det här inte skulle komma som en sådan chock. Nej vad töntig jag är. Jag ska klara det!

'

Tankarna gick i högvarv, länge, länge. På teven susade bilderna förbi, utan något sammanhang. Men plötsligt pep mobilen till vilket fick mig att hoppa till. Jag måste verkligen sänka sms signalen, den skulle få en hel elefant att hoppa till, tänkte jag medan jag sträckte mig efter den där den låg på soffbordet bredvid fjärrkontrollen. "Från Milla", avslöjade den upplysta skärmen innan jag öppnade smset och fick en lättare variant på hjärtstillestånd.