Tack för alla 18 (!) kommentarer till förra delen, ni förstår inte hur chockad och megaglad jag blev av att ha fått så många (och fina) kommentarer! ;D Hade även besöksrekord igår, vilket jag firar med en extra lång del idag! :D♥ Enjoy!
____________________________________
'
Jag stirrade länge på skärmen medan orden ekade i mitt huvud gång på gång.
DU av någon borde veta om det hänt något, trodde jag kunde lita på dig.
Vad skulle jag göra? Vad skulle jag svara? Jag skrev in flera olika alternativa svar, men varje gång, precis innan jag skulle trycka på skicka, så ångrade jag mig. Jag sjönk längre ner i soffan och stirrade upp i taket. Den starka belysningen fick mig att kisa. Vad menade han? Var det här ett sätt för honom att säga att det var slut mellan oss, att han aldrig ville se mig igen? Han kanske var för feg för att säga det ansikte mot ansikte och såg det här som en smart lösning. Vilken lite fegis i så fall. Klumpen i magen växte sig bara större och större och tårarna bakom ögonlocken brändes. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta medan jag reste mig upp ur soffan och började gå tillbaks mot hissen. När dörrarna glidit igen bakom mig rullade den första tåren nerför min ena kind. Jag tog ett krampaktigt tag om ledstången som satt fastskruvad mot ena väggen för att inte ramla ihop. Så det var såhär det kändes att bli.. dumpad? För det var väll i princip det jag blev nu? Jag drog upp mobilen och började knappra in ett sms.
Exakt vad har hänt? Har jag gjort något fel? Snälla, om det är såhär du vill säga hejdå så visst, säg bara vad jag har gjort!
Jag tvekade ett tag innan jag även la till xoxo på slutet, sedan skickade jag iväg det.
'
I samma stund som hissen nått den rätta våningen så kom svaret.
Sluta låtsas som om du inte vet, Milla har redan berättat.
Det svaret gjorde mig ännu mer förvirrad. Vad hade Milla redan berättat? Med stora steg gick jag mot vårat hotellrum och drog upp dörren.
"MILLA?", nästan skrek jag. Men jag fick inget svar. Först efter att ha kollat i både badrummet och sovrummet så slog det mig, juste hon var ju ute och shoppade. Jag la mig ner på sängen, och först då började tårarna rinna. Mascaran kletade av sig på den vita, stora, perfekt fluffiga kudden, men jag brydde mig inte. Varför skulle det här hända mig?
När jag legat där och snyftat konstant i några minuter så bestämde jag mig för att jag inte orkade vänta på Milla längre för att fråga ut henne, hon kunde ta hur lång tid som helst på sig. Nej, jag skulle själv gå till Justin och be honom förklara.
'
Korridoren kändes oändlig när jag gick mot hans hotellrum, nummer 652. Utan att tänka över vad jag skulle säga så knackade jag på, tre gånger. Det tog ett tag innan han öppnade.
"Hi", lyckades jag få fram tyst. Justin svarade inte utan såg bara på mig med rödsprängda ögon. Hade han också gråtit? Jag hörde någon som ropade på honom inifrån. Justin ropade någonting knappt ohörbart till svar och gick sedan ut till mig i korridoren och stängde dörren efter sig. Sedan stirrade han på mig, fortfarande utan att säga någonting.
"Snälla Justin, vad har jag gjort?", pep jag fram. Han blev tyst ett tag innan han äntligen öppnade munnen.
"Det vet du nog själv bäst. Jag trodde att vi faktiskt hade någonting äkta tillsammans, men bevisligen är du bara som vilken tjej som helst. Du gillar inte mig, du gillar min berömmelse". Jag stod och gapade.
"Jag förstår inte hur du kan tro någonting sådant. Justin, du ska bara veta att du är den första killen jag faktiskt.. gillat, eller ärligt talat nästan älskat. Jag har aldrig, ALDRIG haft någon kille. Jag har knappt pratat med killar. Jag har alltid varit den tysta lilla tjejen som bara lyssnat, som känt mig så tråkig. Men med dig kändes allting så annorlunda. Tror du att jag gillar dig för att du är känd så ska du bara veta hur fel du har. Jag skulle kunna göra vad som helst för att motbevisa det. Du behöver inte betala någonting för mig, jag kan 24/7 gå inlindad i ett stort lakan för att ingen ska se mig, vad som helst!", orden flödade ur mig, likaså gjorde tårarna. Kvickt torkade jag bort dom med den alldeles för långa tröjärmen.
"Du behöver inte ljuga längre, säg bara som det är..", svarade han tyst.
"Jag ljuger inte!", sa jag högt och förtvivlat medan tårarna började rinna ännu mer.
"Fattar du inte hur mycket jag gillar dig, om det är så att du inte gillar mig längre så säg det bara, så slipper jag stå här som en idiot!".
"Vad sägs om att du berättar för mig istället att du redan har en kille?", orden kom snabbt ur Justins mun. Jag stirrade oförstående på honom.
"Jag har ingen kille! Vad snackar du om?!", tårarn
"Milla var här imorse och berättade, och snälla säg inte att hon ljuger, hon hade till och med med sig en bild på honom. Nästa gång du ser henne kan du tacka henne från mig för att hon berättade det.". Jag skakade bara på huvudet med uppspärrade ögon.
"Fyfan vad taskigt..", mumlade jag och fortsatte".
"Justin, lita på mig. Jag ljuger inte, jag har ALDRIG haft en kille, jag vet inte vart hon fått det ifrån och jag vet inte vart hon fått någon bild ifrån heller för den delen. Men tror du mer på henne än på mig så visst. Du kan alltid fråga min mamma eller pappa, eller hela min skola om du vill veta vem som egentligen har rätt, för jag har ALDRIG haft en kille". Nu rann tårarna fort, nästan forsade.
"Det var kul att lära känna dig den tid det varade". Jag torkade bort tårarna med ärmen ännu en gång innan jag vände mig om och började gå tillbaka mot mitt hotellrum. Min hjärna var tom, jag kunde inte tänka.<
;/span>
"Mamma, jag kommer snart..", hörde jag Justins röst bakom mig, men jag vägrade att se bak. Han skulle aldrig behöva se mig igen om det var så han ville ha det. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag snurrade runt men hann inte tänka klart förrän Justin tryckt upp mig mot väggen och börjat kyssa mig..
