♥

Jag läste om smset gång på gång men jag blev inte smartare för det utan satt fortfarande orörligt kvar i soffan. Drev hon med mig? Ja, det är klart hon gör. Justin är mitt uppe i sin turné, och så vitt jag vet har han och hans gäng inga planer på att komma till Sverige för att uppträda, de säger att efterfrågan på honom här är för låg, trots att jag är säker på att de lätt skulle kunna sälja ut hela globen på bara någon sekund..

Jag såg ner på skärmen ännu en gång innan jag knappade in ett svar.

Jag han knappt resa mig från soffan innan mobilen plingade till.

Jag svär! Kolla själv, bilderna är från arlanda! Alla beliebers är galna!

Sakta skrollade jag längre ner i smset och möttes av en länk. Tvekandes gjorde jag som Milla sagt och tryckte mig vidare vilket ledde till att en hel drös med bilder lyste upp den lilla skärmen på min iphone.

"Shit", utbrast jag högt för mig själv när jag insåg att Milla hade haft rätt. Jag kände igen mig på platserna där han stod och poserade och på en av bilderna kunde man till och med skymta de välbekanta bokstäverna. A-R-L-A-N-D-A. Det kändes som om det var nyss jag själv stått där hemkommen från USA. Trots dessa tydliga bevis hade jag svårt för att tro att det var sant. Snabbt loggade jag in på twitter för att se vad folk skrivit där. Hela min "wall" med de nyaste uppdateringarna var full av ord som "Justin", "sweden", "OMG". Ännu ett tecken på att det tycks vara sant? Men jag fick fortfarande inte ihop det. Vad i hela världen skulle han ha att göra här i Sverige?

'

Det var Milla som smsade mig. Men innan jag han svara så hade hon även ringt mig. Jag lät två signaler gå fram innan jag tryckte på svara.

"Tjaaa Milla.."

"Så du lever i alla fall?", sa hon i samma stund som jag kunde se hennes breda leende uppenbara sig framför mig.

"Japp..", svarade jag kort.

"Fattar du vad det här betyder?! JAMES är också här, i Sverige!". Jag blev tyst, James? Milla måste ha förstått min tystnad och tillade snabbt.

"Den där kilen jag träffade när vi var backstage på Justin konsert du vet? Han jag träffade under de sista dagarna i USA..".

"Ja men juste, nu minns jag!".

"Ja, fatta va kul! Jag har precis smsat honom, hoppas han svarar. Vad sägs om en dubbeldejt? Du och Justin och jag och James? Det måste i bara göra, jag vet ett..", jag var tvungen att avbryta henne. Milla var en sådan person som skulle kunna snacka flera timmar i sträck om ingen avbröt henne..

"Njaa, du och James borde definitivt göra det, men jag och Justin.. Nee, det är inget mellan oss längre tror jag..". Nu var det Milla som avbröt mig.

"OMG, OMG..", skrek hon rakt ut i luren.

"Vad hände?", frågade jag chockat och rynkade på näsan.

"James svarade, han vill träffas! Shit det här är min dag!", sa hon i samma höga tonläge innan hon fortsatte.

"Du, jag måste ringa honom medsamma, men vi hörs senare, okej?".

"Ja, visst.. hejdå..". Hon han knappt säga hejdå tillbaka innan hon lagt på luren. Själv sjönk jag tillbaks ner i soffan och drog en djup suck. Vad är det som händer egentligen?

Läste precis era kommentarer till förra inlägget och shit vad glad jag blev! TACKTACKTACK! :D Bara för det ska försöka knåpa ihop en ny del redan ikväll, annars blir det absolut SENAST imorgon..

'

Aw, tack så suupermycket för era kommentarer, ni är så söta allihoppa! :D Fortsätt så! ♥

Nu kommer en ganska kort del, men ska försöka förbättra mig genom att skriva lite längre delar också..

_______________________________________________________

'

Jag vaknade dagen därpå utav min väckarklockas ljudliga oväsen. Det måste varit mamma som vart inne och satt på det åt mig innan hon gick till jobbet för att jag skulle undvika att sova bort hela den här helgen också. Med en duns for den ner i golvet och tystnade. Så jag slöt ögonen och somnade om.

'

Nästa gång jag vaknade var det inte utav väckarklockan utan av solen som gassade mot fondväggen precis bredvid min säng. Jag sparkade av mig täcken och satte mig upp. Små, små svettpärlor hade redan börjat bildats i hårfästet. Jag lunkade sakta ner mot köket, och först där insåg jag hur mycket klockan var. Halv ett! Tur att man inte har något att passa i alla fall.

Jag gjorde vant i ordning en skål med flingor och mjölk innan jag sjönk ner i soffan i vardagsrummet och slog på teven. Precis när jag skulle låta den första tuggan glida ner genom strupen ringde telefonen vilket nästan fick mig att sätta i halsen.

"Hej det är Tyra!", svarade jag och torkade bort mjölken som på något underligt sätt hamnat uppe på kinden.

"Hej, mitt namn är Pelle Tegner och jag ringer från Aftonbladet..".

"Nejtack, jag är inte intresserad".

"Lägg inte på.. jag ska berätta. Vi är villiga att betala mycket för att få en kort intrevjuv med dig, hur mycket..".

"Hejdå!", sa jag och la på luren. Att dom aldrig kunde förstå? Den där Pelle hade säkert ringt mig 3726 gånger redan.

'

Hela den dagen spenderades i pyjamas uppkrypen i soffan. Teven stod på hela tiden, men jag kollade aldrig riktigt. Jag bara låg där och tänkte. Jag var förvånad över att jag inte gråtit, knappt en enda gång under den senaste veckan i alla fall. Kanske var det ett bra tecken? Ett tecken på att jag kunde gå vidare. Det är klart jag skulle klara mig, jorden går inte under! Och Justin, han var ju bara en helt vanlig kille.. typ.. Och killar finns det flera miljoner av här på jorden, jag skulle bara kunna välja och vraka.. Nej, nu kom dom. Tårarna, en efter en. Jag skulle bli ensam för alltid. Justin var den första och sista killen som jag någonsin skulle älska. Han var så speciell. Med honom kunde jag verkligen vara mig själv från dag ett! Innan jag träffade honom hade jag inte gjort så mycket som att hålla handen med en kille! Men med honom kändes det så självklart. Aldrig igen skulle jag få känna den känslan av att vara älskad och betydelsefull för någon annan. Eller ja, bevisligen kände han väll inte riktigt så för mig med tanke på den nya tjejen han hittat. Men samtidigt, han kan få exakt vilken tjej han vill, varför skulle han då välja ha mig? Jag borde ha tänkt lite mer logiskt redan från början så det här inte skulle komma som en sådan chock. Nej vad töntig jag är. Jag ska klara det!

'

Tankarna gick i högvarv, länge, länge. På teven susade bilderna förbi, utan något sammanhang. Men plötsligt pep mobilen till vilket fick mig att hoppa till. Jag måste verkligen sänka sms signalen, den skulle få en hel elefant att hoppa till, tänkte jag medan jag sträckte mig efter den där den låg på soffbordet bredvid fjärrkontrollen. "Från Milla", avslöjade den upplysta skärmen innan jag öppnade smset och fick en lättare variant på hjärtstillestånd.

Dagarna fortsatte rulla på i sakta mak utan att jag hörde av Justin vare sig på telefonen eller datorn. Två gånger hade jag försökt få tag honom, dels genom sms och dels genom twitter, men utan vidare resultat. Jag kunde ligga i min säng och stirra upp i taket i timtals väntandes på svar.

En hel vecka gick, två veckor. Nu hade jag skickat ännu ett till meddelande till honom utan att få något svr, så jag bestämde mg för att inte försöka igen. Ville han ha kontakt med mig fick han ta initiativet, trots att det var svårt att inse.

"Är det inte dags att sluta hoppas, han lär inte komma tillbaka..", påmindes jag om varje dag av både mamma, Milla och människor vars namn jag inte ens kunde. Men det var först när jag satt på tåget en dag och hörde ett gäng tjejers uttalande om Justin. Jag sänkte volymen på ipden och spetsade öronen.

"Ja, jag vet.. hon och Justin Bieber träffades i Los Angeles va?".

"Ah, jag tror det.. fett synd!"

"Varför då?"

"Ja men nu har man själv ingen chans på honom ju! Han är faktiskt söt!".

"Haha, ja det är han ju.. men hon verkar vara okej ändå, har du sett bilderna? Dom är ju riktigt söta tillsammans!".

Jag stirrade rakt framför mig. Menade dom verkligen, Justin.. och en annan tjej? En klump började sakta ta form i magen. Jag bet mig i underläppen. Det kanske bara var rykten? Fast bilder..? Kunde det verkligen vara så att..? Tusentals frågor snurrade i mitt huvud när jag hoppade av tåget och med långsamma steg drog mig mot bussen. Två tjejer som suttit ett säte framför mig kom ifatt mig och knackade mig på axeln vilket fick frågorna att stanna upp för ett tag. Jag såg frågande på dem.

"Hej, visst är du Tyra? Du vet, Justins Tyra?".

Jag nickade och förstod men ens va de var ute efter då de höll upp mobilen.

"Får vi ta ett kort?", frågade den ene och log brett mot mig.

"Självklart..", svarade jag. De ställde sig på varsin sida om mig och bad en förbipasserande knäppa av en bild åt dom. Jag log svagt och vinkade hejdå åt dom innan jag fortsatte min färd mot bussen. Det här hade blivit lite utav min vardag nuförtiden. Och det konstigaste av allt var att jag redan vant mig. De flesta (i alla fall Justin Bieber fans) visste vem jag var.

'

Så fort jag kom hem googlade på Justins namn, och mycket riktigt, där kom bilderna upp en efter en under de senast tillagda. Bilderna på han som höll om en annan tjej. Hennes hår var blankt och brunt och låg i vågor utefter hennes brunbrända axlar. Jag såg på bilderna en efter en innan jag kände att allt jag inte klarade mer utan att tårarna skulle börja rinna. Jag slog ihop datorn och sjönk ihop på sängen. Studerade de blåflätade armbandet jag hade runt handleden och kunde nästan höra hans röst, de ord han sagt när han överlämnat det till mig. "Nej, jag vill att du ska ha det, då har vi en anledning till att träffas igen..". Tomma ord, utan någon alls mening bakom. Varför hade jag inte lyssnat på de andras varnande ord tidigare? Han skulle glömma mig. Jag drog upp volymen på max i mina hörlurar, tryckte på play och slöt ögonen.

'

__________________________________________

'

Kommentera gärna om vad ni tycker, och så måste jag bara passa på att fråga.. Ser ni min header? Det var nämligen visa som hade problem med det förut.. :/ Egentligen är den bara tillfällig, men orkar aldrig fixa nått nytt. Känner någon sig manad att hjälpa mig med det är det bara att höra av sig i en kommentar! :P ♥

Dagarna därpå rullade på sakta men säkert. Det kändes nästan som om inget av det jag varit med om faktiskt hänt trots att jag blev påmind utav det vart jag än befann mig.

I skolan visste plötsligt alla vem jag var. Folk pekade och viskade så fort jag passerade. De hade sett mig i tidningar och på nätet. "Där är hon, Justin tjejen!", kunde jag höra hur de gång på gång upprepade. Jag tog inte illa vid utav det. Visst kände jag mig nästan lite stolt emellanåt, men det var inget mer med det. Tjejerna i klassen men också sådana jag aldrig mött tidigare öste frågor över mig. Hur var Justin? Kan du fixa en autograf? Ska han till Sverige snart? Vart träffade du honom? Är ni släkt? Jag svarade så gott jag kunde utan att ge ut för mycket information. Vissa frågor svarade jag inte på över huvudtaget vilket gjorde några irriterade, men de gav sig tillslut.

'

De första dagarna ringde telefonen hemma 24/7. Tillslut blev vi så trötta på de eviga signalerna att vi drog ut kontakten helt och hållet och istället bara använde oss utav våra mobiler. Men kort därefter blev även min mobil nerringd. Folk ville träffa mig för intervjuer, fotojobb, någon undrade till och med om jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i en ny tv show som skulle börja sändas som handlade om "hundars talan". Jag tackade nej till varenda en av dom.

'

En dag när jag som minst anade det plingade min mobil till. Det var under mattelektionen en fredag.

Jag blev varm i hela kroppen. Än hade han inte glömt mig!

"Är det från Justin?", frågade en tjej i klassen och försökte kika mig över axeln. Jag la en hand för skärmen men hon tycktes redan ha läst vem avsändaren var.

"Shit, Tyra har fått sms från Justin!", utbrast hon vilket förvandlade hela klassrummet till en hönsgård. Tjejerna flockades runt mig som om jag vore en magnet och alla ville se vad som stod.

"Nej, det var inte från Justin!", sa jag och såg menade på var och en av tjejerna. Men de trodde mig inte vilket fick läraren att rycka in.

"Sätter ni er inte flyttar jag fram provet tills imorgon!", röt han, och bevisligen hjälpte det för sekunderna därefter satt alla knäpptysta på sina platser igen. Jag log och knapprade in ett svar.

Det tog bara några sekunder innan jag fick svar.

Jag rynkade pannan, vadå odla mustach? Men strax därefter förstod jag när jag fick syn på bilden han bifogat. En bild på han själv i en tjock mustach och fluga, antog att det hörde till fotograferingen.

Skickade jag tillbaks och kunde inte undgå att le brett för mig själv. Det där var Justin i ett nötskal!