♥

"Skulle vi träffas vid receptionen?". Jag nickade till svar utan att lyfta blicken.

'

Ute var det iskallt, så jag var glad över att jag tagit på mig en extra tjocktröja efter en hel del överväganden. Föräldrarna och våra småsyskon pratade glatt hela vägen, själv gick jag en bit bakom. Jag orkade inte prata med Milla, och hon tycktes inte vela prata med mig med tanke på hur hon gick med blicken ner på mobilen hela vägen. Plötsligt vibrerade det i fickan. Jag drog även jag upp min mobil och läste..

Gav du mitt nummer till Milla? xoxo. Det var från Justin. Shit, hur kunde han veta att hon hade det? Sedan slog det mig. Hon gick förmodligen och smsade med honom nu! Utan att prata med Milla först svarade jag snabbt.

Nej, hon tog det från min mobil när jag duschade! Förlåt, men det var inte med meningen. Är hon jobbig? Kiss and hug.

Det gick flera minuter utan att jag fick något svar. Han hade säkert fullt upp med att svara på alla Millas sms först..

'

Vi slog oss ner på en italiensk restaurang med utsikt över en vacker liten park. Träden var vita av all snö och marken likaså.

"Tänk att det är julafton redan imorgon!", utbrast min lillasyster och började vika en figur av sin servett. Först trodde jag att hon skojade, men när jag hörde instämmandena från de vuxna förstod jag att det var sant. Jag hade haft så mycket annat att tänka på under de senaste dagarna att jag helt glömt bort att det var julafton imorgon! Nu var jag bara glad över att jag redan ha köpt alla julklappar hemma så dom låg redan klara i resväskan, annars hade jag väll glömt att köpa dom också!

"Ja, vi tänkte att vi äter på hotellet då, dom hade tydligen julbord där, hur låter det?", sa Millas mamma och såg uppmuntrandes på oss. Jag skulle precis svara när jag kände hur mobilen vibrerade igen. Kvickt drog jag upp den och läste.

Jag log brett för mig själv. Det här skulle Milla ha läst.

'

Resten av tiden under middagen var jag ovanligt pratglad och social. Milla satt antingen och pillade med mobilen eller tuggade på en brödbit utan att släppa blicken från ljuslycktan som stod framför henne. Jag frågade hur de vart på museet där resten av familjen varit medan jag träffat Justin, jag pratade med min lillasyster och Millas lillebror om vad de önskade sig tills imorgon och om vad de tyckt hitills varit bäst med resan.

"Allt!", sa de i min på varandra och började skratta.

'

Med magen full av hemgjord pasta och tomatsås lämnade vi restaurangen mätta och belåtna. Det hade blivit kolsvart ute, klockan var redan 10 på kvällen! Vi hade suttit och ätit i drygt fyra timmar vilket måste ha varit rekordlänge. På vägen hem stannade vi flera gånger och kikade in på affärernas julskyltning. Tomtar, paket och pepparkakor syntes överallt, det såg så mysigt och fridfullt ut. Jag bar upp min lillasyster på ryggen och lät henne sitta där hela vägen hem.

"Hoppla, snabbare!", tjöt hon gång på gång.

När vi bara var ett kvarter bort hörde jag hur bilen som körde förbi tutade. Snabbt snurrade jag runt för att se vem det var, och möttes och Justins ansikte i baksätet. Han hade vevat ner den tonade rutan och vinkade mot mig. Leendes vinkade jag tillbaks innan bilen svängde av på en annan gata.

"Såg ni, såg ni?! Han vinkade åt mig!", utbrast Milla. Det här var nog första gången hon sagt något på hela kvällen.

'

Väl uppe på hotellrummet igen la jag mig för att fortsätta att läsa ur boken jag börjat med samma dag. Egentligen var jag inte en sådan person som brukade läsa så mycket, men nu hade jag hittat en sådan bra bok att den var som omöjlig att lägga ifrån sig. Milla satte på teven och la sig i sin säng. Men hon han inte se så mycket som en tredjedel av filmen hon börjat titta på innan jag kunde höra hennes dova snarkningar komma med jämna mellanrum. Hon var mer en morgonmänniska, det hade hon alltid varit medan jag kunde vara uppe ganska sent. Jag böjde mig över henne och släckte hennes läslampa. När jag även gått fram och tryckt av teven fortsatte jag med läsningen.

'

En timme senare hade jag bara några sidor kvar av boken. Då plösligt plingade mobilen till. Förvånat kastade jag en snabb blick på väckarklockan. 11.30, vem skickar sms så här sent?

Jag började nästan att skratta högt för mig själv åt hans ordval och sätt att formulera meningarna. Han lät som ett litet nervöst barn! Men jag tvekade inte en sekund utan knappade fort in ett svar.