♥

"Det är min kusin!". Det tog ett tag innan jag reagerade och förstod vad han sagt.

"Din kusin?", upprepade jag.

"Ja, min kusin, Rachel!". I samma stund som han sagt de orden kändes det som att en stor sten lyfte från mina axlar. På bara en sekund var all ångest jag nyss känt som bortblåst! Jag kunde inte göra annat än att flytta mitt finger från hans läppar och kyssa honom länge, länge!

____________________________________________

'

"Vad är det som luktar..?", frågade Justin och släppte greppet om mig. Jag satte näsan i vädret och drog in ett djupt andetag.

"SHIT, det är lasagnen!", utbrast jag på svenska vilket fick Justin att börja skratta. Om det var mitt panikutslagna ansiktsuttryck eller det främmande språket som roade honom så hann jag inte fråga. Kvickt smet jag förbi honom och sprang med elefant steg ut mot köket. Och mycket riktigt, det var från micron som lukten kom ifrån. Hur kunde jag vara så klantig att glömma den? Jag kunde inte längre se lassagnen där inne, hela micron var fylld av rök. Jag slängde mig över stop knappen och drog upp luckan. Röken vällde ut och la sig som ett tjockt moln runtom mig.

"Shit", utbrast jag igen och började veva med en tidning fram och tillbaka för att skingra röken och därmed undgå att brandlarmet skulle dra igång.

"Hahah, vad håller du på med?", hörde jag Justin skratta bakom mig. Jag vände mig om och gav honom en ledsam blick.

"Min middag blev lite.. bränd..". Justin korsade köksgolvet och kikade försiktigt in i micron.

"Lite? Den är ju kolsvart!", utbrast han innan han började skratta ännu mer.

"Du, klaga inte på mina matkunskaper, jag fick faktiskt MVG i hemkunskap!".

"MVG?", sa han och såg frågande på mig.

"A++++ typ, högsta betyg!".

Justin skakade bara på huvudet och knuffade mig i sidan.

"Vilken himla tur att jag såg en pizzeria bara ett kvarter bort..".

Jag spelade sårad och svarade:

"Jaja, visst.. om inte min mat duger så.. Jag kommer aldrig bjuda dig på min fantastiska mat igen om du ska vara så otacksam!".

"Haha det är lugnt, jag klarar mig nog ganska bra utan den!".

Kvickt var jag framme alldeles intill honom och drämde till honom med tidningen. Men jag ångrade mig redan sekunden därefter när han tog tag om min handled. Han flinade brett innan han förde handen nedåt och nöp mig strax ovanför höften.

"IHH", skrek jag och hoppade till. Han kom ihåg vart jag var som kittligast.

"Sluta bråka och beställ en pizza, annars vet du vad som händer..", sa han och nöp mig på samma ställe ännu en gång vilket fick mig att sträcka upp båda händerna i luften och släppa tidningen.

"Okej, okej, jag ger mig för den här gången!".

'

När pizzorna kommit slog vi oss ner framför teven och såg på "Talang". Justin bad mig var och varannan minut att översätta vad dom sa samtidigt som han försökte härma deras uttal vilket fick mig att kikna av skratt. Man kunde inte urskilja ett enda ord av vad han sa.

"Neej, du måste säga SÄÄL, inte soel! Säg äääää!", försökte jag gång på gång och visade hur han skulle lägga tungan för att få fram ett ä-ljud, men utan vidare framgång.

"Nej, det här går inte!", sa Justin och lutade sig tillbaka i soffan. Jag drack upp colan jag hade kvar i glaset innan jag gjorde detsamma.

"Jag har saknat dig.. jätte mycket!", sa Justin, log och la armen om mig. Jag blev alldeles varm inombords och log tillbaka.

"Jag har saknat dig också! Hur länge stannar du?".

"Två eller tre dagar tror jag, måste vidare och avsluta turnén sen..".

"Okej.. men, men vad gör du egentligen här? I Sverige?".

"Det vill du inte veta..", sa han och flinade.

"Va?", sa jag och såg förvirrat på honom.

"Du hörde vad jag sa!", svarade han med samma hemlighetsfulla leende.

"Men vad menar du, nu måste du ju berätta!", utbrast jag och fortsatte:

"Har du satt in en extrakonsert?!", han skakade på huvudet.

"Ska du på någon intervjuv? Ha nått slags uppträdande?".

"Nope, eller det kanske blir någon intervjuv, men det är inte anledningen till varför jag är här..".

"Men kom igen Justin, berätta då!"

"Nope!", svarade han kort.

"Joo, har man sagt A måste man säga B!"

"Hmm..", mumlade han.

"Snälla söta rara Justin!"

"Vill du verkligen veta?", sa han.

"Men JAAAA", utbrast jag och såg spänt på honom.

"Okejj..", började han och rätade på sig.

______________________________________

Tack så jätte mycket för era kommentarer. jag blir SKIIT GLAAAAD!♥

________________________________________________

'

Jag knuffade upp dörren och lät honom passera innan jag stängde den efter oss. Jag vände mig om och såg honom rakt i ögonen, de var lika bruna och gnistrande som vanligt. Jag skulle precis öppna munnen för att säga något när han kastade sig över mig i en enorm kram.

"Shit vad jag har saknat dig!", utbrast han. Jag blev lite osäker men var bara tvungen att krama honom tillbaka. Jag borrade in näsan i hans munkjacka och log brett när han kysste mig på pannan.

"Hur är det med dig?", frågade han sedan när han släppt mig.

"Jo men det är väll.. bra.. Hur är det själv?", svarade jag, och med ens kom bilderna av Justin och den andra tjejen upp i bakhuvudet vilket gjorde mig lite illa till mods.

"Det är jättebra nu när jag äntligen fått träffa dig igen", sa han och flinade innan han tillade.

"Och Sverige är ju jättemysigt! Förstår inte varför jag aldrig varit här tidigare!".

"Haha, mysigt och mysigt..", upprepade jag och grimaserade.

"Ja, faktiskt!", sa han och log innan han fortsatte.

"Är du ensam hemma?".

'

Påväg upp för trappan mot vardagsrummet efter att ha kommenterat hur söt jag var under mitt senaste skolfoto som han olyckligtvis lyckats sett utbrast Justin.

"Men varför har du inte svarat på mina sms?", han såg nästan lite oroligt på mig. Jag studerade honom noga, det var väll ändå tvärtom?

"Det låter som en fråga jag skulle kunna ställa till dig, varför har inte du svarat på mina? Jag har inte fått något från dig!", innan han han börja försvara sig tillade jag.

"Jo ett, det var den där gången när jag fick en bild på dig i mustasch!", jag kunde inte låta bli att le, trots att jag antog att det här var ett sådant där tillfälle där jag egentligen borde se stenhård ut, inte visa några känslor alls.

"Vad pratar du om? Eller alltså, mustachbilden minns jag, men du menar att inga andra sms kommit fram?", sa Justin.

Jag skakade på huvudet.

"Ne, inte ett enda efter det..".

"Verkligen?", sa han och rynkade på näsan samtidigt som han drog upp sin IPhone. Han knappade en stund på skärmen innan han höll upp den framför mig.

"Oj", var det enda jag fick fram när jag såg den senaste konversationen mellan oss. Han såg ut att ha skickat minst 50 sms utan att ha fått ett enda svar från mig.

Jag fiskade upp min IPhone ur fickan och visade mina senaste sms till honom, det såg ut som om jag suttit och pratat med mig själv eftersom man inte här heller kunde se ett enda svar jag fått.

"Skumt..", sa han innan han sprack upp i ett finurligt leende.

"Vad?".

"Så det betyder att du typ.. typ kanske vill fortsätta träffa mig? Jag har hela tiden trott att du kanske, du vet gått vidare eftersom jag aldrig fått något svar på mina sms..", sa han vilket fick mig att le brett.

"Ja, jag vill fortsätta typ träffa dig!", sa jag och skulle precis besvara hans kyss som han böjde sig fram för att ta då jag än en gång kom att tänka på bilderna på han och den där andra tjejen.

"Vänta!", sa jag och höll upp mitt pekfinger mot hans läppar. Det var otroligt svårt att inte skita i allt och bara fortsätta där vi precis slutat, men jag visste att det här var något jag var tvungen att göra.

"Alltså..", började jag. Justin såg oroligt på mig och tog min hand.

"Jag måste bara fråga.. Har du..", jag blev tyst ett tag. Skulle jag bara fråga det rakt ut? Jag antog att det var det bästa sättet att göra det på.

"Har du träffat en annan tjej?". Justins ögon blev stora som pingisbollar innan han utbrast.

"Nej verkligen inte, jag skulle aldrig kunna göra något sådant mot dig!"

"Men, bilderna..?", fick jag fram tyst och bet mig i tungan för att inte börja gråta. Var jag tvungen att vara så överkänslig!

"Nej, nej, nej..", sa Justin och log. "Menar du dom på mig och en tjej i bikini på stranden?"

Jag nickade till svar.

"Det är min kusin!". Det tog ett tag innan jag reagerade och förstod vad han sagt.

"Din kusin?", upprepade jag.

"Ja, min kusin, Rachel!". I den stunden som han sagt de orden kändes det som att en stor sten lyfte från mina axlar. På bara en sekund var all ångest jag nyss känt som bortblåst! Jag kunde inte göra annat än att flytta mitt finger från hans läppar och kyssa honom länge, länge!

__________________________________________________

Ursäkta för ett kanske lite rörigt och bildlöst inlägg. Men ville bara ge er en liten "upplösning" eftersom det var så länge sedan jag skrev senast! Men novellen lever fortfarande och jag har en del idéer på lager, så redan nästa inlägg blir förmodligen bättre! Hoppas jag fortfarande har några läsare kvar, har märkt att statistiken sjunkit en liten bit, men det kan jag bara skylla mig själv och min dåliga uppdatering på! :P

"OMG, OMG..", skrek hon rakt ut i luren. Vad jag hade tänkt mig skulle föreställa en kort vilostund förvandlades till en riktig sovstund, jag vaknade inte fören 2 timmar därefter av de välbekanta gnisslandet från ytterdörren en våning ner.

'

Jag sjöng med och dansade i takt länge, länge innan jag med en lätt pust slog mig ner i soffan och torkade de små svettpärlorna som bildats i hårfästet. Jag kastade en snabb blick på klockan. Om en kvart började en av mina favoritserier på tv, då borde det var lagom om jag gjorde i ordning lassagnen nu. Att sitta och äta framför teven var nämligen enligt mig en av de bästa fördelarna man hade med att vara ensam hemma.

'

Jag satte på micron och stirrade på lassagnen som snurrade runt, runt där inne. Det var näst intill hypnotiserande. För att inte somna öppnade jag luckan och petade på den, men den var till min besvikelse fortfarande iskall, så jag lät den fortsätta utöva sina piruetter där inne medan jag gick och dukade upp i vardagsrummet med kniv, gaffel, underlägg och ett glas vatten. Det kanske inte blev den mest exklusiva dukningen jag någonsin sett, men det var bättre än inget!

I samma stund som jag skulle gå ut i köket för att känna på lassagnen ännu en gång så plingade det på dörren.

"Kom in!", ropade jag högt och gick fram till datorn för att sänka musiken som fortfarande stod och spelade. Därefter började gå ner mot ytterdörren. Juste, det var ju låst! Jag ökade stegen och väl framme var jag snabb på att vrida om låset och öppna dörren. Till en början kunde jag varken se någon eller något. Men så plötsligt uppenbarade sig en gestalt bakom dörren. Det tog ett bra tag för mig att förstå vem det var, och när jag väll förstått vem det var tog det ännu ett tag för att jag skulle reagera.

"Oj.. hej!", var det enda jag lyckades få fram. Justin flinade mot mig innan han snabbt såg sig omkring.

"Är det okej om jag kommer in, så att ingen ser mig.."

"Eh, javisst!", sa jag och kunde inte undgå att le.

Typsnitten på texten blev lite olika, har ingen aning om varför.. Hoppas det inte störde er allt för mycket! ;P