Part 6

Ett flertal gånger försökte jag trycka mig längst fram, men det var som omöjligt. Fansen stod runt honom som packade sillar och vägrade att låta någon annan tränga sig förbi. Milla däremot lyckades på något sätt hamna näst längst fram, så jag var glad för hennes skull. Med tanke på hennes ansiktsuttryck kunde jag nästan lista ut att det här var den bästa dagen i hennes liv hon någonsin haft..
När Justin spelat klart hoppade han in i en minibuss som stod vid sidan om vägen medan hans "crew" packade ihop de saker de haft med sig. Han vevade ner rutan och ropade:
"Thanks guys, I love u to. Hope i get to se you again on my concert tomorrow!", sedan körde bussen iväg.
Jag tog upp mobilen foch såg att jag hade nio missade samtal, alla från våra föräldrar.
"Milla, vi måste springa", utbrast jag och drog med henne i armen. Tårarna rullade fortfarande ner för hennes kinder.
"ÅHH, jag är kär i Justin Bieber. Såg du att han kollade rakt på mig en gång? Eller kanske till och med två! Tror du det betyder något? Han kanske är kär i mig.. Åh nej jag skulle ju ha gett honom mitt nummer, tänk om jag aldrig ser honom igen. Men visst måste det betyda något om han tittade på mig TVÅ gånger? Hörde du att han skulle ha en konsert imorgon!? Vi måååååste ju bara gå!", jag satte handen för hennes mun och visade henne hur mycket klockan var.
"Vi har varit borta i snart en timme, vad tror du våra föräldrar tycker om det?!"
'
Som jag trott var våra föräldrar väldigt arga på oss när vi kom tillbaka.
"Vart har ni varit, vi varit nära på att ringa polisen!"
Milla förklarade och gestikulerade ivrigt. Jag nickade och instämde. Sedan sköt hon in.
"Justin Biber sa att han ska ha konsert imorgon, snälla kan vi inte få gå?". Men Millas mamma var snabb på att svara.
"Vad tror du? Ni ska vara glada att vi inte sätter er på ett plan tillbaks till Sverige igen efter det här. Vi trodde ni blivit kidnappade! Vi har varit ute på gatorna och letat, och ni svarar inte ens i mobilerna när vi ringer!"
"Men..", Milla skulle börja ursäkta sig men hon han inte så långt.
"Inga men, nu ska vi gå hem".
'
Hela vägen hem var stämningen tryckt. Ingen sa något, vi gick bara tysta bredvid varandra på rad. Först när vi stängde dörren om oss intill vårt hotellrum utbrast Milla.
"ÅÅÅH, jag HATAR det här! Att gå på den här konserten är ett måste. Han kommer aldrig komma till Sverige, så det är nu eller aldrig".
Jag nickade långsamt och sa.
"Never say never".
Milla grimaserade bara och kröp ner under täcket.

Kommentarer
Postat av: Emma

Skit bra! :)

2010-11-27 @ 23:17:10
URL: http://emmaslivitext.blogg.se/
Postat av: amanda

sjuktbra novell.

s¨åklart ska jag fortsätta läsa :D

nästan en av dom bästa novellerna hitils.

att det tar ett tag innan dom träffar han osv :D

att det inte går så fort allting :D

2010-11-27 @ 23:25:25
URL: http://yoamanda.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0