♥

Dagarna därpå rullade på sakta men säkert. Det kändes nästan som om inget av det jag varit med om faktiskt hänt trots att jag blev påmind utav det vart jag än befann mig.

I skolan visste plötsligt alla vem jag var. Folk pekade och viskade så fort jag passerade. De hade sett mig i tidningar och på nätet. "Där är hon, Justin tjejen!", kunde jag höra hur de gång på gång upprepade. Jag tog inte illa vid utav det. Visst kände jag mig nästan lite stolt emellanåt, men det var inget mer med det. Tjejerna i klassen men också sådana jag aldrig mött tidigare öste frågor över mig. Hur var Justin? Kan du fixa en autograf? Ska han till Sverige snart? Vart träffade du honom? Är ni släkt? Jag svarade så gott jag kunde utan att ge ut för mycket information. Vissa frågor svarade jag inte på över huvudtaget vilket gjorde några irriterade, men de gav sig tillslut.

'

De första dagarna ringde telefonen hemma 24/7. Tillslut blev vi så trötta på de eviga signalerna att vi drog ut kontakten helt och hållet och istället bara använde oss utav våra mobiler. Men kort därefter blev även min mobil nerringd. Folk ville träffa mig för intervjuer, fotojobb, någon undrade till och med om jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i en ny tv show som skulle börja sändas som handlade om "hundars talan". Jag tackade nej till varenda en av dom.

'

En dag när jag som minst anade det plingade min mobil till. Det var under mattelektionen en fredag.

Jag blev varm i hela kroppen. Än hade han inte glömt mig!

"Är det från Justin?", frågade en tjej i klassen och försökte kika mig över axeln. Jag la en hand för skärmen men hon tycktes redan ha läst vem avsändaren var.

"Shit, Tyra har fått sms från Justin!", utbrast hon vilket förvandlade hela klassrummet till en hönsgård. Tjejerna flockades runt mig som om jag vore en magnet och alla ville se vad som stod.

"Nej, det var inte från Justin!", sa jag och såg menade på var och en av tjejerna. Men de trodde mig inte vilket fick läraren att rycka in.

"Sätter ni er inte flyttar jag fram provet tills imorgon!", röt han, och bevisligen hjälpte det för sekunderna därefter satt alla knäpptysta på sina platser igen. Jag log och knapprade in ett svar.

Det tog bara några sekunder innan jag fick svar.

Jag rynkade pannan, vadå odla mustach? Men strax därefter förstod jag när jag fick syn på bilden han bifogat. En bild på han själv i en tjock mustach och fluga, antog att det hörde till fotograferingen.

Skickade jag tillbaks och kunde inte undgå att le brett för mig själv. Det där var Justin i ett nötskal!