♥

"Förlåt, förlåt, förlåt!", upprepade han gång på gång. Han torkade bort mina tårar och kysste mig länge i pannan. Sedan skakade han på huvudet och fortsatte.

"Förlåt Tyra, förlåt, förlåt.. jag, jag..", jag såg på honom, även hans ögon var alldeles blanka nu.

"Jag älskar dig!", sa han. Det blev tyst. Jag såg ner i golvet och blundade, andades långsamt in och ut. Justin såg otåligt på mig när jag höjde blicken igen.

"Jag.. jag älskar dig också!", lyckades jag få fram något tystare än han. Justin slängde sig om mig och höll fast mig i ett bamsegrepp. Jag lutade huvudet mot honom medan han strök mig försiktigt över huvudet och viskade i mitt öra.

"Jag hoppas du vill förlåta mig!". Jag såg upp på honom och log med rödsprängda ögon till svar innan jag kysste honom.

'

Jag överdriver inte om jag säger att vi stod där i minst en halvtimme. Både städerskor och turister passerade flera gånger utan att vi brydde oss. Men sedan hördes en röst bortifrån Justins hotellrum.

"Justin, kommer du? Vi måste åka snart..", vi släppte varandra och såg åt det hållet.

"Det är mamma..", sa Justin och grimaserade innan han fortsatte.

"Jag har en intervju som jag måste gå på, är du ledig ikväll?". Jag nickade till svar.

"Kan vi ses då?".

"Absolut", sa jag leendes.

"Perfeekt!", sa Justin och log han med.

'

Efter att vi skiljts åt började jag skratta högt för mig själv. Hela situationen kändes så.. overklig? Jag trodde knappt att det som precis hänt faktiskt hade hänt på riktigt. Jag slängde mig än en gång ner på sängen. Jag kunde knappt tro att den utkletade maskaran som låg kvar på kudden var från mig! Bara någon knapp timme tidigare hade jag legat här gråtandes, men nu kunde jag inte sluta le! Fjärilarna i magen växte sig större. Jag gick fram till datorn, klickade fram Spotify och satte på Katy Perrys låt, Last Friday Night.

'

Jag höjde volymen till max och hoppade runt i hela rummet. Upp i fåtöljen, över till sängen, ner på golvet, in i badrummet, dansade lite framför spegeln, skuttade över skorna framför dörren som låg i en enda röra, vevade med båda armarna och sjöng med i refrängen. Såhär lycklig hade jag inte vart på länge. När jag var mitt inne i den sista refrängen så hörde jag hur dörren vreds upp. Jag kikade ut och såg Milla i dörröppningen med famnen full av shoppingkassar. Vi såg på varandra och blev stillastående. Det var som om tiden plötsligt stannade. Vem skulle ta det första steget? Skulle jag skrika på henne och berätta hur besviken jag var på henne, eller skulle jag be henne slå sig ner först och sen lugnt och sansat berätta att det hon nyss gjort var något otroligt dumt och idiotiskt? Ju längre vi stod sådär tysta mitt emot varandra ju mer arg och irriterad blev jag. Trodde hon kanske att jag inte redan visste? Hade inte den höga musiken spelats i bakgrunden hade det enda som hörts vart våra andetag. Precis när jag skulle öppna munnen så avbröt hon tystnaden..